På vår gata

Frihamnen fyller 100 år så vi skickade ut vår bostadsrättsförenings fotograf Pia Klamming för att dokumentera festligheterna. Texten är saxad från kapitlet om Frihamnen i föreningens skribent Ulf Wickboms eminenta bok Ladugårdsgärde (givetvis med tillstånd från Ulf).

”Allra bäst är det ändå att gå ner till Frihamnen”, skriver författaren Leif GW Persson i sin självbiografiska roman Gustavs grabb. (2011)

Han föddes 1945 och växte upp i ett av de nybyggda husen vid Tegeluddsvägen. Det var stadsdelen Gärdets östligaste bebyggelse. På andra sidan gatan låg de stora röda husen från artonhundratalet. De hade utedass på gården, egna potatisland och fruktträdgårdar med både äppelträd och vinbärsbuskar.

Gärdets moderna stadsdel hade växt ut i en trakt som ännu i början av 1950-talet var ”som att bo ute på landet”. Leif GW Perssons minnesbilder är skarpa: ”Norra och södra Djurgården, Ladugårdsgärdet, skog, gärden, till och med åkrar och lummiga trädgårdar med hus från förra seklet där det faktiskt bor levande människor som hämtar sitt vatten ur en järnpump på gården.”

Men tvärs över gatan såg han järnvägen och Frihamnen. Äventyrslandet kallar han området med alla tåg och båtar från fjärran länder.

Pappa tog med honom på söndagspromenader i trakten. De gick ofta till Lill-Jansskogen för att titta efter djur och fåglar. Men pojken tyckte bäst om de söndagar då de styrde stegen till Frihamnen.

Fartygen kom med sin last och med sina olika dofter, ”doften av apelsin och bananer från Afrika eller kaffe och torkade hudar från Sydamerika”. Hudarna såg ut som jättestora torkade luftfiskar och luktade lika starkt. De skulle till Oscaria i Örebro för att bli skor, berättade pappa. Men mest av allt tyckte pojken om doften av trä, för det luktade Sverige och Norrland, där släkten bodde.

Från järnvägens storhetstid finns stationsbyggnaden Värtan fortfarande kvar mellan Värtahamnen och Frihamnen. Den används nu som kontor.

Järnvägen från Norra Station genom Lill-Jansskogen började byggas 1879 och öppnades för trafik tre år senare. Passagerartrafiken upprätthölls till 1913 och hade som mest 26 000 passagerare om året. Den hade sedan sin stora betydelse för godstrafik till och från hamnarna Värtan, Frihamnen och Loudden. Totalt fanns fem mil järnvägsspår inom området.

Planer finns att förlänga spårvägslinjen från Sergels Torg med en gren ut till Frihamnen och Ropsten.

Frihamnen var under sin storhetstid en av Sveriges viktigaste lossningsplatser för kaffe, bananer, bilar och maskiner.

Från Lantmännens höga silo, byggd och 1930-talet, exporterades spannmål. I fordfabriken, som nu rymmer börsföretaget Nasdaq OMX, kunde bilar monteras och exporteras.

En frihamn är ett område, där varor kan föras in från utlandet utan att förtullas. Tullgränsen låg ända in på 1960-talet ett stycke upp på Tegeluddsvägen. De två röda byggnaderna, som bildade porten in till Sverige finns ännu kvar på Frihamnens område.

Länge var Skeppsbron och Stadsgården de viktigaste kajerna i Stockholm. Men 1919 invigdes Frihamnen av självaste Gustav V. Utbyggnaden pågick till 1926.

Under denna period färdigställdes magasinen 1-3. Det var sexvåningarsbyggnader med trappstegstegsformade fasader. Utformningen underlättade lossning av varor direkt in i de olika våningsplanen.

1927-28 stod Banankompaniets byggnad klar i Frihamnen. Den pampiga byggnaden kallades snart Banantemplet. Där fanns inte bara lagerlokaler utan även en modern anläggning för bananmogning. De blev en förebild för många andra företag i branschen runt om i världen.

Bilföretaget Ford hade använt Stadsgården för sin första import till Stockholm. 1931 flyttade Ford till Frihamnen. Arkitekten Uno Åhrén hade ritat ett hus i funkis-stil. Där fanns kontor, reservdelslager visningslokal, men ganska snart också en komplett fabrik för s.k. CKD-produktion. CKD står för Completely Knocked Down. Importrestriktioner gjorde det fördelaktigt att importera bilar i delar och montera och lacka i Sverige. Från bilfabriken i Frihamnen kom bl.a. Mercury från USA, och från England modeller som Anglia, Prefect och Zephyr.

Efter andra världskriget hade Ford en produktion enligt löpande bandprincipen. Varje dag rullade ungefär 30 bilar ut från fabriken. 1957 lades tillverkningen ner. En Consul Mark II blev den 28.634:e och sista svensktillverkade Fordbilen.

Leif GW Perssons barndomsminnen vittnar om all liv och rörelse som fanns på området, så länge som styckegodshanteringen dominerade.

Stuveriarbetarna, vanligen kallade gubbar, var en yrkeskår med egen kultur. Anders Björklund har samlat deras smeknamn, historier och yrkesjargong i boken Gubbar (1998)

En av gubbarna kallades Adjunkten, eftersom han hade varit ihop med en studentska. Birre Mickel fick en annan heta, eftersom han var ”en schoxare och fixare som kunde ordna det för sig.” Att ”schoxa” betyder att småstjäla. Levande Liket fick sitt namn när han hade ramlat ner i lastrummet på ett fartyg i Värtan.

När ”den döde” skulle göras iordning för transport till bårhuset, öppnade han ögoinen och frågade: ”Öh gubbe, va ä klockan?” Alfons Wallin hade öknamnet ”Lingon på rot”.På somrarna plockade han lingon i Norrland. Han skickade då lådor med tåg till högre chefer, förmän, ombudsmän och företagsläkaren. Lådorna innehöll nästan bara älgskit, rötter och annat oätligt från skogen.

Bland de få kvinnorna i Frihamnen fanns Kak Lotta. Hon började sälja kakor och kaffe till gubbarna någon gång vid 1900-talets början. Hon blev senare innehavare av Café Ropsten.

Hon tålde inte att gästerna hade sprit med sig till serveringen. Vid ett tillfälle beställde några besökare läskedryck före kaffet.

”Nähä, gubbar, sa hon. Nu har ni brännvin mä, se annars tog nu inga läskedrycker!”

På nätet (www.stockholmshamnar.se) finns några filmer, som visar invigningen av Frihamnen och glimtar av verksamheten. Berättaren är Kurt Lilja, som växte upp i det röda huset, som ännu finns kvar i hamnområdets sydvästra hörn.

På 1970-talet började containers allt mer att ersätta styckegodshantering. Frihamnen utökades med en containerterminal i södra delen. Den skapadesgenom att Lindarängsviken fylldes igen. Det är därför som flyghamnens hangarbyggnad idag står så långt från vattnet.

Frihamnen byter karaktär. Vid Värtan ligger nu kryssningsterminaler som har 3-4 miljoner passagerare om året. I magasinsbyggnaderna finns Stockholms Auktionsverk, konstgalleriet Magasin 3 och många mediaföretag, som har nytta av de stora ytorna. Stockholms Stadsmuseum har delar av sitt lager där.

Planer finns nu att använda delar av hamnnområdet till bostäder, som blir en del av Norra Djurgårdsstaden.